Ystad Swedish Jazz Festival klingar väl i världens alla jazzöron. Här samlas nationella men även internationella artister och jammar loss under några sommardagar varje år.
I söndags bevistade jag den legendariska tenorsaxofonisten Bernt Rosengrens konsert. Tillsammans med honom uppträdde altsaxofonisten Christina von Bülow och en fantastisk orkester bestående av kontrabas, trummor och piano.
I över en timme ekade vackra och fylliga toner mellan de gamla 1500-talsbyggnaderna. Med slutna ögon kunde jag se John Coltrane spela i en mörk och rökig bar. Emellanåt trängde Sonny Rollins mer experimentella och utmanande spelstil igenom. Det var bara att luta sig tillbaka i stolen, njuta och försöka hänga med i svängarna. Under den sista och egenskrivna låten hördes sköna vibraton, kanske inspirerade av Louis Armstrong.
En riktigt grym jazzkonsert, men med ett stort frågetecken. En stor fråga som bara besvarats med tystnad, när jag ställt den. Några av jazzelitens främsta drog visserligen fullsatt hus – men med en publik bestående av pensionärer och åter pensionärer. Jazzmusikerna har tydligen fastnat i en förlegad artiststil som totalt saknar attraktionskraft hos yngre generationer. Kommer jazzkonserterna fortsätta vara utsålda när dagens pensionärer har tackat för sig, om musikerna vägrar att följa publikens behov av att få se en nutidsanpassad utveckling och förnyelse både artistiskt och musikaliskt?
